Fönster mot TV-Världen

Minns ni att på 80-talet fanns det bara två tv-kanaler att välja på, åtminstone när decenniet började. Vi var många som suktade efter ett större utbud och drömde om amerikansk tv, där det tydligen fanns hur många kanaler som helst och - reklam!

Fönster mot TV- Världen var ett program som lät oss ta del av andra länders tv-utbud. Vi fick se program från mer exotiska länder som Brazilien, Kina och Japen men också anglosaxiska länder som Storbritannien och USA, såklart.

Åh, hur vi längtade efter att få frossa i dessa godbitar som Åke Wihlney lät oss provsmaka. Såpor, amerikansk o japansk tecknad film, samuraidramer och såklart TV-reklam! Men det är bättre att längta efter något än att få det. Idag kan jag knappt känna någon upphetsning alls över allsköns kanaler med denna evinnerliga reklam som får mig att gå från tv-soffan till datorn och leta efter serien på någon torrentsida så den kan avnjutas UTAN reklam.

Man kan tycka vad man vill om det s.k. DDR-Sverige som fanns på 80-talet. Men när Åke Wihlney lämnade det jordiska 1985 var Fönster mot TV-världen redan historia då kabelnäten bjöd på Sky Channel, Music Box, Horizont, TV5, RAI1 mfl. Utbudet breddades och jag älskade varje minut av Fun Factory, Deadly Ernest Horror Show eller de senaste popvideorna på Music Box och nästan all reklam. Idag är behovet ett annat och jag kan längta efter att åter höra den trygge och påläste Åke Wihlney när han berättar om tv-utbudet i Hong Kong eller pedagogiskt förklara hur satellit-tv fungerar. Och låta mig bjudas på små men tillräckliga smakbitar från TV-Världen.

Och känner du liksom en saknad efter den där längtansfulla tiden 21.00 på fredagar när man bänkade sig framför Fönster mot TV-världen då kan du besöka Piratbukten där signaturen shagamiri delar ut en himla massa Fönster mot TV-världen mellan 1980-85.

Minns du din första Video Invest?

De flesta som gillar skräckfilm myser och ryser över minnet att ha bevittnat Studio-S klassiska "Vem behöver video?" Programmet som myntade begreppet videovåld.
Fast i sanningens namn bjöd inte filmer som Dödens Mannekänger, En smak av helvetet eller Motorsågsmassakern speciellt mycket av den röda varan. Bästa exemplet är Motorsågsmassakern som använder samma grepp som Psycho och låter din egen fantasi fylla i de mest skrämmande detaljer. Föga visste vi då att i svallvågor av videovåldsdebatten skulle det snart finnas något som var ännu värre än det vi genom SVTs försorg bevittnat.

En ung klippare vid namn Per Nordqvist insåg att Studio-S istället för att avskräcka hade skapat ett behov av att få frossa i läbbigheter. Att vi - videotittarna ville åka en skräckens berg-o-dal-bana framför TVn. Därmed föddes Video Invest. Ett bolag som satsade på vad vi ville ha - bra och grafisk skräck.

Jag minns annonsen i Scandinavian Film & Video där "Marknadens starkaste rysare och skräckfilmer" utlovades. Omslag på Zombie, Nightmare City, Staden med levande döda och Studio-S bekantingen The Boogy Man lockade att rusa till videobutiken. I Hagfors var butiken Cig & Gram på skolgatan, en tobakist som sålde skivor och som även slagit in på videons bana. Och där på hyllan fanns de, Staden med levande döda, Cannibal Ferox, Frightmare och Nightmare City.

Så en lördagsförmiddag i mitten av september 1981 gick jag in och hyrde Lucio Fulcis Staden med Levande döda och Pete Walkers Frightmare, ja omslaget lockade mig att hyra denna brittiska rysare som egentligen är rätt blodfattig, men hur skulle man kunna vara missnöjd med en film på temat kannibalism? Ägaren lovade också att fler Video-Investare var på gång och stack till mig ett reklamblad för bolagets alla filmer, varav hälften var porrvåfflor men det var italienarna Lenzi, Fulci och Deodator som fångade intresset. "Mycket realistiska scener! Bör absolut inte visas för minderåriga. Med Mia Farrows syster Tisa i en av rollerna. Garanterat bästa klass i rysargenren! filmen Zombie. (Flesh Eaters/2 av Lucio Fulci)

Vi bänkade oss framför TVn hemma hos polaren Per vars pappa ägde en VHS, själv hade jag en VCR 1700 som snart skulle ersättas av en SVR 4004 och senare av V2000 (Ja, jag har alltid valt udda ting). Och lät Staden med levande döda rulla igång. Jag kan fortfarande känna den där wow-upplevelsen som filmen gav mig. Förvisso var filmen klippt vilket vi inte hade en aning om då, för det fanns både blod, utpressade hjärnor och filmhistoriens enda maggotstorm. Och ovanpå allt ett suggestivt ljudspår som lyfte filmen till oanade höjder. OK, ingen av oss fattade slutet, men vadå man kan väl inte få allt. Jag såg om filmen säkert fem gånger under den kommande veckan. Lördagen efter hyrde vi Zombie och Nightmare City - jag var frälst.

Idag känns det lite märkligt att de här italienska skräckrullarna i princip var sprillans nya när jag såg dem första gången att de var lika fräscha som en nygräddad pizza. Och att de nu betecknas som klassiker från "The golden era of gore". Å andra sidan så är filmerna idag betydligt snaskigare än en trästicka rätt i ögat eller en borr i pannbenet.

Video Invest släppte ett paket till, strax därefter slog åklagarna till och testade videovåldslagen. Alla filmbolag drog öronen åt sig och klippte självmant bort minsta tillstymmelse till våld. Det var nu 1984 både på almanackan och i videobutiken.

Men idag när allt är tillgängligt hela tiden och överallt är jag glad över att ha fått vara med på stenåldern när känslan av förbud och exklusivitet kittlade lika mycket som de mest spännande scenerna i Staden med levande döda, Zombie eller Beyond. Och jag är oerhört tacksam att en man som bara såg ett sätt att göra sig en hacka, genom att köpa de videorullar som VTC inte vågade ha kvar efter Studio-S debatten, istället bidrog till en kulturell välgärning, för tycka vad man vill om kannibalfilmens vara eller icke varande så är ändå Zombien idag ett av populärkulturens mest maskätna men ack så slitstarka och omtyckta karaktärsvarumärken.