Summa sidvisningar

söndag 3 maj 2015

Jag älskar 80-talet.

Nej, Farbror Punks 80-tal har definitivt inte begravts på historiens kyrkogård. Likt Lucio Fulcis och George Romeros levande döda stiger bloggen åter ur sin dvala med en hunger, en hunger efter 80-talet.

Alltså.

Jag älskar 80-talet. Så är det bara. Detta decennium som av många bespottats och ansetts som ytligt och yuppiefierat. Ett decennium som enligt klichébilden var rosa, mintrgrönt, cerist och fyllt med galna neonfärger och där alla hade axelvaddar, sprayad lugg och seglarskor.

Äh, kom igen! Det där är lika sant som att alla män hade runda glasögon, bruna manchesterbyxor, träskor och skägg på 70-talet. Så om vi nu en gång för alla bestämmer att 80-talet inte alls var så lättidentifierat och homogent som man vill göra gällande i den förenklade historiebeskrivningen då blir det lättare för er att förstå varför jag älskar 80-talet.

Den största orsaken att jag älskar 80-talet är rent privat. Jag slutade 9:an 1980. Fick barn och gifte mig 1989. Däremellan skaffade jag körkort, flyttade till ny stad. Skaffade egen lägenhet och jobb. Besökte min första Rockfestival och hade i största allmänhet rätt bra. Så på det privata planet var 80-talet fräsch och händelserikt för mig som gick från att vara en ganska bekymmerslös 15-åring till en ansvarstagande och vuxen 25-åring.

Men det är inte det, som gör att min kärlek till 80-talet fortfarande är så stark. Nej, orsaken till min ohämmade kärlek finns så klart i den populärkulturella och tekniska sfären. Det är musiken, filmerna och den tekniska utvecklingen som där la grunden för det vi idag tar för givet. Som det bärbara ljudet. Hemdatorn, satellit-tv och mobiltelefonen. Min ambition är att guida er genom nedslag i specifika områden ur ett blågult perspektiv och med min privata upplevelse av detta område.
Så häng med tillbaka till 1900-talets bästa decennium.